Tom Cruise är tillbaka som Ethan hunt i den fjärde filmen om omöjliga uppdrag. Någon smäller Kreml i luften, och Ethan och hans team får skulden. Därför får de i uppgift att leta reda på den som är ansvarig samtidigt som de är på flykt från rättvisan. Till sin hjälp får de analytikern William Brandt, spelad av Jeremy Renner. Skurken i den här filmen spelas av en någorlunda mer engelskatränad Michael Nyqvist.
Detta är i min åsikt den klart bästa filmen i serien, av en simpel anledning: de försöker faktiskt göra en bra film. Missuppfatta mig inte, jag har inget emot de andra filmerna, men de har varit action och någon liten twist innan Cruise spöar upp skurken i slutet. Men förutom att det är mer action och häftiga prylar i den här filmen än någon av de andra, så är det ett välskrivet manus och en tanke bakom storyn. Jeremy Renner är ett väldigt välkommet inslag då han avlastar superhjälterollen någorlunda från Cruise. Som jag nämnde ovan är det kul att se att Michael Nyqvist har tränat på sin engelska sen Abduction, men han har fortfarande en bit kvar för att jag inte ska störa mig på det. Men en skitbra film som absolut ska ses om man gillar action.
Läs mer om Mission: Impossible - Ghost protocol
Mallory Kane är den kvinnliga supersoldaten som blev förrådd av sina egna. Filmens inleds med att en av hennes kollegor, Aaron, möter upp henne på ett fik för att ta med henne in. Detta går hon inte med på, och ett slagsmål utbryter. Hon lyckas fly därfifrån med en gisslan eller vad man nu ska kalla honom. Han är kylig nog att börja ställa frågor om henne i bilen, vilket leder till att vi får se bakgrunden till hennes situation. Här får vi som sagt se bakgrunden till varför allt blev som det blev, och sedan hennes jakt på hämnd. I rollerna ser vi bland annat Michael Fassbender, Ewan McGregor, Antonio Banderas, Channing Tatum och Michael Douglas. Huvudrollen spelas av Gina Carano.
Det märks att Gina Carano är MMA-fighter med tanke på slagsmålsscenerna, men jag blir ändå inte helt övertygad. Mesta av tiden känns det mer som att hon klarar sig för att alla andra är så mediokra, och inte för att hon faktiskt är bra. Dialogen i filmen är ganska fattig, men okej, det är inte samtal man är ute efter i Haywire. Som actionfilm i sig är den klart godkänd, men helhetsintrycket är att det är en kvinnlig version av Bourne-filmerna. Dessa tycker jag i och för sig är riktigt bra, men det har gjorts. Soderberghs försök till att göra en något mer stilistisk actionfilm med mer autentiska slagsmålsscener och genomarbetad musik till varje scen går delvis hem, men inte fullt ut. Framför allt så gör inte Carano något vidare intryck som skådespelerska. Så totalt sett blir detta en godkänd film, inte mer.
Läs mer om Haywire
Filmen inleds med ett telefonsamtal till SOS. Det är en kvinna som lugnt och läskigt berättar att hon dödat tre personer. Det visar sig att detta skett under en excorsism, och Maria, som kvinnan heter blir skickad till Italien för att spärras in så att hon inte skadar fler människor. Filmen handlar om hennes dotter, Isabella, som åker till Italien för att finna svar kring hennes mor, och spela in en dokumentär om det. Väl där blir hon inblandad i en rad otillåtna excorsismer som urartar fullständigt.
Det här är bara inte bra. Den här grejen med att filma skräckfilmer som dokumentärer var en lysande ide, första tio gångerna det gjordes. Då fanns hela tiden spänningen där, och även om man visste att det var film så gav det en helt annan verklighetskänsla. Nu blir det bara tröttsamt. Detta framför allt för att klippningen är lite för överambitiös, så att halvvägs in i filmen ser det mer ut som att det är dåligt filmat. Det är också alldeles för mycket skådespeleri från casten för att det ska ge en verklig känsla, och då faller hela konceptet med en sån här typ av film. Min åsikt är att detta var slöseri med tid, så bry er inte om att se den.
Läs mer om The Devil inside
John Carter, som spelas av Taylor Kitsch, är en gammal militärkapten som nu är på jakt efter en guldgruva. Efter att ha blivit jagad av både militärer och indianer stöter han på en underlig varelse som han råkar i slagsmål med inne i en grotta. Efter att ha dödat den skumma figuren tar han en slags amulett som denne bär, och uttalar samma ord som varlsen häver ur sig innan han dör. Detta leder till att han transporteras till Mars. Väl där stöter han på ett krig mellan olika folk, varelser och allt vad det är. Tänker inte ge mig in på stavning av alla namn och gäng, så mer beskrivning än så blir det inte. Men självklart blir han en huvudfigur i det här kriget, då han är awesome på att hoppa högt.
Jag har inte läst någon av historierna om John carter, så jag kan bara bedöma filmen som den är. Jag är ett stort fan av Taylor Kitsch, så det är riktigt roligt att se att han får chansen i en riktig huvudroll. Jag har dock fortfarande svårt att inte se honom som Tim Riggins i Friday night lights. Men visst gör han bra ifrån sig, och visst är det här en häftig film. I övrigt är rollistan minst sagt stjärnspäckad, med skådespelare som Lynn Collins, Willem Dafoe, Mark Strong, Dominic West, Ciarán Hinds och Bryan Cranston.
Här är ett 10 minuter långt klipp fån filmen, som Disney valde att släppa innan filmen kom ut
Storyn är ganska tunn, men som jag förstått det så är denna film meningen att vara en början av en "franchise", så då får det vara förståeligt. Häftiga specialeffekter och en häftig film i sin helhet räcker till en trea. Med en bättre story hade den nått ännu högre. Det är en i allra högsta grad sevärd film.
Läs mer om John Carter
Daniel Radcliffe spelar Arthur Kipps, en änkling som får i uppdrag att åka till en liten stad för att reda ut försäljningen av en död mans hus. Väl där märker han att något konstigt är i görningen. Ingen vill ta honom till huset i fråga, då det uppges vara hemsökt. Varje gång en svartklädd kvinna uppenbarar sig dör ett barn i byn, och ingen vet varför. Då kvinnan uppenbarar sig för Arthur vänder sig byborna kvickt mot honom, och kräver att han lämnar byn. Men eftersom han fått ett ultimatum av sin arbetsgivare i London att slutföra uppdraget eller förlora jobbet, blir han illa tvungen att stanna kvar. Så klart leder detta i förlängningen till att han måste konfrontera kvinnan, och ta reda på vad hennes problem är.
Jag har påpekat förr att jag inte gillar typiska skräckfilmer, och det står jag fast vid. Men den här filmen har inte det typiska som många liknande filmer har nu för tiden. Den går inte bara ut på att skrämma folk, utan storyn kommer i första hand. Visst, jag satt och skakade som ett asplöv filmen igenom, men inte på det där ryckiga sättet, utan den var mest kuslig.
Daniel Radcliffe gör absolut inte dåligt ifrån sig, men han känns lite för ung för att vara far till en 4-åring. Inte för att det är omöjligt, men det känns fel. Så visst är filmen bra, även om grundiden med ett spöke som har saker det behöver göra för att få ro känns lite "been there done that". Sen så var jag personligen inget fan av slutet. Det är inte ett dåligt slut, men jag hade velat se ett annorlunda.
Läs mer om The woman in black
Charlize Theron är författaren som är nyskild. Hon beger sig hem till sn hemstad i Minnesota där hon växte upp. Anledningen till att hon åker dit är för att vinna tillbaka sin ungdomskärlek, som nyss blivit pappa. Förväntingarna hon har är stora, då hon lämnade stan som baldrottning, och populäraste tjejen i skolan. Hon kan absolut inte tänka sig något annat än att Buddy, ungdomskärleken ska lämna sin fru och barn och välje henne istället. Väl där stöter hon på Matt, en annan snubbe som gick på samma skola som henne i tonåren. De formar något slags underligt vänskapsband som håller i under resten av filmen. Han försöker förgäves övertyga henne om att hennes erövrarplaner inte är särskilt genomtänkta, och att hon borde tänka om.
Filmen som är skriven av samma manusförfattare som skrev Juno, är minst sagt intressant. För det första är huvudkaraktären, som i 99% av alla filmer en person man sympatiserar med, rent ut sagt avskyvärd. Filmen utmanar lite de vanliga stereotyperna kring den här typen av romantiska komedier. Det är dock lite svårt att berätta vilka utan att berätta hur filmen slutar. Men det är en smart film, med ett välskrivet manus. Absolut sevärd, och det ska ju sägas att Charlize Theron blev golden globe-nominerad för sin insats i den här filmen.
Läs mer om Young adult
Special forces, som den heter på engelska är en film om de franska specialstyrkorna. I rollerna ser vi bland annat Djimon Hounsou och Diane Kruger. Det hela börjar med att en fransk journalist blir tillfångatagen av talibaner i Pakistan. Detta gör att specialstyrkorna får i uppdrag att ta sig in bakom fiendelinjer för att hämta hem henne. Teamet leds av Kovax (Hounsou). Efter att de tagit sig in och lokaliserat journalisten, Elsa, börjar en lång färd hemåt. Talibanerna ger dock inte upp lätt, och det blir en farlig resa med många intensiva eldstrider.
Den här filmen är inte särskilt djup, men det försöker den heller inte vara. Nu är inte jag någon expert på hur specialstyrkorna krigar, men allt de gör i filmen känns väldigt autentiskt. Dialogen i filmen kan stundtals kännas rätt tunn, men ser man till syftet med filmen så spelar inte det särskilt stor roll. Väldigt stabila skådespelarinsatser ska sägas, fransmännen är duktiga. Den som imponerar mest på mig, är Raphaël Personnaz, som spelar snipern Elias. Jag skulle väl säga att filmen i det stora hela är en knapp trea, men de i min åsikt häftiga stridsscenerna drar upp betyget. Absolut sevärd rulle.
Läs mer om Forces spéciales
En skräckfilm som handlar om Inkubus, en slags demon som var hundrade år väljer en mänsklig värd för att förkroppsligas och skapa oreda och död i världen. Den här kvällen har han riktat in sig på en liten polisstation, allt för att han för längesen hade ihjäl en pensionerad poliskommissaries hustru. Han mördar och tar sig in i folks hjärnor. Varför han gör detta framgår inte riktigt, men det kan vara i syftet att föröka sig. I början på filmen får vi nämligen se ett sött litet demonbarn födas. De mest namnkunniga skådespelarnaär William Forsythe och Robert Englund.
Det jag främst reagerar på är specialeffekterna i filmen, förfärligt dåliga. Idén i sig gillar jag egentligen, och stundtals glimtar den till. Men som sagt specialeffekterna är horribla, och skådespelarensemblen är kanske inte direkt den bästa en filmproduktion snickrat ihop. Jag gillar överlag inte skräckfilmer, så visst jobbar den lite i uppförsbacke när jag ska bedöma den, Men det håller ändå inte riktigt. Filmen försöker dra till med någon sensmoral om att alla måste möta sina demoner, men detta förklarar inte varför Inkubus har bestämt sig för att ha ihjäl alla dessa stackars poliser. Det är absolut inte hela världen om du väljer att hoppa över den här filmen.
Läs mer om Inkubus
Adrien Brody spelar Henry Barthes, en vikarierande lärare som får i uppdrag att udner en månad undervisa en skolklass. Med sin något oortodoxa syn på hur de problematiska barnen ska hanteras får han snabbt deras respekt. Vid sidan om skolan hanterar samtidigt Henry problemen med sin morfars kamp mot att komma närmare döden för varje dag.
En dag stöter han på en ung prostituerad flicka, som han bestämmer sig för att hjälpa. Han låter henne följa med hem till sig, där han ger henne mat och någonstans att sova. Hela tiden slits han mellan vad han anser är rätt att göra, och vad samhällets syn på saker leder honom och andra till att göra.
Jag blev väldigt förvånad när jag såg den här filmen. För det första har jag inte sett något riktigt bra från regissören Tony Kaye sen American History X. För det andra hade jag aldrig hört talas om manusförfattaren Carl Lund, som här skriver sin första film. Men oj, vad bra den här filmen är. Händelserna i filmen kommenteras nästan poetiskt av Barthes, som sitter i något slags intervjuläge. Adrien Brody är fantastisk, och för att citera hollywood reporter (som ses på omslaget) så gör han sin bästa roll sen The Pianist för 10 år sedan. Det är genomgående fantastiska skådespelarprestationer, men det är inte det som gör filmen så fantastiskt bra. Det är hur alla dessa livsöden vävs samman av en enda person och hur en människa kan göra så mycket genom att göra så lite. Filmen är rakt igenom fantastiskt, och oerhört sevärd.
Läs mer om Detachment
John C Reilly, Kate Winslet, Jodie Foster och Christoph Waltz. Det är en stjärnspäckad film detta, som handlar om två par som träffas för att reda ut en situation där deras söner har hamnat i slagsmål. Detta urartar väldigt snabbt till en häftig dispyt där paren är oense om hur situationen ska behandlas. Detta leder vidare till övriga frågor, om relationerna i sig, och det går successivt över till männen mot kvinnorna. Helf ilmen utspelar sig i ett av parens lägenhet, där de diskuterar alla möjliga saker på ett ytterst ociviliserat sätt. En mår väldigt dåligt, en har fullt upp i telefon, en försöker berätta för de andra hur de ska uppfostra sitt barn, och den sista försöker lugna ner stämningen.
Carnage är en rolig film. Inte överdrivet rolig, men den är framför allt smart. Polanski lyckas driva filmen framåt på ett bra sätt trots att de är på samma plats hela tiden. Skådespelarna leverar som väntat, och jag kan inte låta bli att fullkomligt älska Christoph Waltz. Skuldbeläggandet är en väldigt underhållande faktor, där alla har sin egen syn på vems fel det är, och hur det ska åtgärdas. Carnage är en underhållande och sevärd film.
Läs mer om Carnage
Angelina Jolies debut som regissör. Filmen inleds med att Ajla ska ut och dansa. Väl ute träffor hon Danijel, och de dansar en stund. Detta avbryts abrupt av att en bomb eller något liknande sprängs i lokalen. Här hoppar filmen fram fyra månader, och kriget i Bosnien har brytit ut på allvar. Serbiska trupper går in i hus, skjuter män och våldtar kvinnor. Alja blir tagen till ett fånglägeran skyddar Alja från övergrepp, och erbjuder henne en väg att fly. Filmen handlar i stort om Alja, och hennes öde, samt hur Danijel gör tafatta försök att förstå varför kriget utkämpas.
Det största felet i den här filmen är att den inte har någon personlighet. Presentationen av karaktärerna är obefintlig, och relationen mellan Alja och Danijel är något som måste uppstått när kamerorna var avslagna. Visst, det visar en hel del hemskheter som skedde under kriget i Bosnien, men det känns som att det hade en dokumentär kunnat göra nästan lika bra. Danijel verkar vara den näst högst rankade officieren i hela kriget, men samtidigt verkar han inte gilla vad de slåss för. Dialogen känns som och oarbetad, och storyn är i stort sett väldigt tunn. Jag tycker inte att den ger en bra bild av Bosnienkriget, och den skapar ingen känslomässig relation till någon av människorna i filmen.
Läs mer om In the land of blood and honey
A dangerous method handlar om psykoanalysens fader, Sigmund Freud, men framför allt om hans kollega, Carl Jung. Viggo Mortensen och Michael Fassbender står för dessa roller, och de är flankerade av Keira Knightley, som spelar Sabina Spielrein, Jungs patient och älskarinna. Filmen fokuserar framför allt på det intensiva förhållandet mellan Freud och Jung, och hur deras synsätt på psykoanalyser för de närmare varann, men också får de att växa isär. En stor del är också Jungs Kärleksliv, där han slits mellan sin familj, och kärleken till sin älskarinna.
Filmen består framför allt av dialog, och skildringar av olika förhållanden. Samtalen mellan Freud och Jung är intressanta, välskrivna och bildande. Dialogen filmen igenom är faktiskt riktigt bra. De tre huvudskådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, och ger en intressant bild av den här tiden i historien. Mot slutet blir det lite tradigt dock tycker jag, och här börjar även manuset mattas av. Men visst är detta en bra film, och absolut sevärd.
Läs mer om A dangerous method
Katherine Heigl spelar Stephanie Plum, en före detta underklädesförsäljare som får jobb som "bounty hunter" ooch får i uppdrag att hämta in sin ex-pojkvän. Pojkvännen är en polis som är anklagad i en minst sagt skum brottshärva. Filmen handlar om förhållandet mellan dessa två, och hur Stephanie lär sig mer och mer yrkesbanan hon har gett sig in i. Förutom Katherine Heigl består rollistan av bl a John Leguizamo, Jason O'Mara och Daniel Sunjata.
En ganska kort summering av en ganska händelselös film. Då ingen kände för att göra en berättande film genom skådespeleri, så består mycket av filmen av en torftig voice-over som Heigöls karaktär står för. Joe Morelli, exet som också är polis har ett så fattigt dialogförråd, att jag faktiskt tycker synd om Jason O'Mara under filmen. Det ska vara en actionkomedi av något slag, men lyckas faktiskt inte med någon av delarna. Grundidén är en brutal rip-off på "The bounty hunter" som ju faktiskt inte blev någon större succé från första början.
Som jag nämnde tidigare så är dialogen fruktansvärt platt, och jag tror faktiskt inte ens att jag fnittrade till en enda gång under filmen. Vissa sekvenser är faktiskt ett riktigt wtf?! Den action som ska finnas är ju inte mycket att hänga i granen heller, och jag kan väl helt enkelt bara säga att det här är en av de tråkigaste filmer jag sett på senare tid. Som avslutning vill jag också slänga ut en fråga: När ska filmmakare överlag inse att bara för att Katherine Heigl ville lämna Greys anatomy för att bli en stor filmskådespelare, betyder det inte att hon klarar av det? I mina ögon är den bästa filmen hon gjort knocked up, och det beror inte på henne, utan den fantastiska casten i övrigt. Så snälla sluta ge henne huvudroller.
Läs mer om One for the money
Jonah Hill spelar en avstängd collegestudent som får i uppdrag att vakta grannens ungar en kväll. Ungarna är ju självklart helt omöjliga att ha att göra med. Det finns också en tjej som hills karaktär Noah är kär i som han ska göra allt för. Så han tar med barnen ut på en tur för att köpa lite kokain till en fest som tjejen är på. Detta i hopp om att få det samlag som hon utlovat. Så klart går ju inget som förväntat och det blir pannkaka av alltihop.
Jonah Hill gjorde en högklassig komedi i Superbad, sedan ett högklassigt drama i Moneyball. Den här filmen är faktiskt som att spotta båda dessa filmer i ansiktet.Den är inte genomdålig, men den är halvgjord. Istället för att gå fullt ut komiskt sett, så har de slängt in moralkakor och klyschor till höger och vänster. I min mening är faktiskt den här filmen som bäst när den blir mer åt det allvarliga hållet, för skrattade gjorde jag inte mycket. Men dessa dramatiska scener är aldrig mer än 1-2 minuter, och där försvinner all möjlighet till något slags djup i filmen. Så kort och gott är denna filmen ett godkänt tidsfördriv, inte mer.
Läs mer om The Sitter
Då jag har varit i Göteborg och träffat det mesta av familjen så har jag inte varit så aktiv de senaste dagarna. Så nu tänkte jag gottgöra det med att slå på stort med veckans femma. Gladiator är enligt mig en av de två bästa filmer som någonsin gjorts, så det är den som ska ses den här veckan.
Maximus är general i den romerska armén, och kejsaren Marcus Aurelius stora favorit. Filmen inleds med en storslagen scen i Germanien, som är en del av det romerska fälttåget i Europa. Maximus leder självklart trupperna till seger, och allt ser ut att lösa sig fantastiskt för alla parter. Men ett överraskande beslut om kejsarens succession vänder uppochner på allt. Marcus Aurelius blir mördad, och den nye kejsaren, Commodus, beordrar avrättningen av Maximus och hans familj.
Maximus, som är definitionen av awesome, lyckas ju fly från detta, men det slutar inte lika lyckligt för hans familj.
För att hoppa lite så svimmar han av och vaknar upp i fångenskap. Han blir såld som slav, och omgående blir han inskickad i gladiatorspelen. Eftersom att han är väldigt duktig på att slåss så tar det inte lång tid innan han och hans gäng får åka till Rom, där de ska slåss på Colosseum. Det är här den kommer, den mäktigaste filmscenen genom alla tider, alla kategorier.
Filmen spinner vidare på rivaliteten mellan gladiatorn och kejsaren, och hur ett namn kan betyda så mycket mer än en enstaka person i tider som dessa.
Gladiator vann 5 stycken Oscarstatyetter, bland annat för bästa film och bästa skådespelare. Jag kan inte säga annat än att det är galet välförtjänt. Ridley Scott och Russell Crowe har tillsammans gjort jättemånga jättebra filmer, men detta är definitivt deras mästerverk. Skådespelet är mästerligt från huvudroll ända ner till den där random killen i publiken som verkligen vill se blod på arenan. Det är välskrivet, och Hans Zimmer överträffar sig själv med musiken.
Jag kan verkligen inte klaga på något i den här filmen och även om jag nyligen såg den för kanske tjugonde gången, så kan jag inte låta bli att älska den. Jag satt just och läste Roger Eberts rescension av den här filmen ch jag blev seriöst förbannad över hans fruktansvärt omotiverade sågning.
Detta är ett mästerverk, och du blir inte besviken om du ser den om och om och om igen.
Läs mer om Gladiator
